Dagen då hösten gjorde entré

Imorse när jag klev upp slog färgerna på grannens rönnträd emot mig. Inte förrän då lade jag märke till att trädet nu är mer gult och orange än grönt. När jag började titta runt såg jag att de flesta andra träd börjat se ut så. Det är som att hösten kom idag. Eller är det jag som är ouppmärksam? Ungefär som då folk i min omgivning är gravida. Jag förstår det oftast när de är i sjätte månaden ungefär.

Det sämsta med att vara hemma från jobbet en vardag, vilket jag är idag pga feber, är att man i bläddrandet runt bland tv-kanalerna kan råka hamna på TV4 kl 10.00 och Efter tio med Malou von Sivers. Få människor provocerar mig så mycket genom sin blotta uppenbarelse som Malou. Om hon och Lennart Ekdal skulle bli ihop och få en avkomma skulle det sannolikt bli den mest självupptagna varelse som någonsin existerat.

Det bästa med att vara sjuk (om man inte är helt däckad förstås) är att det känns som att man får bonustid. Plötsligt har man tid som man inte hade räknat med att ha och man kan, i den mån man orkar, bara slösa den på att läsa, slösurfa eller filosofera. Nu ska jag börja läsa en novellsamling av Jonas Karlsson. Kan han skriva, eller bara skådespela? Det återstår att se.

En dag i ensamhet

Det har varit en sådan bra dag rakt igenom att jag har lite svårt att förstå det. Inget exceptionellt har hänt eller så, det har bara varit den perfekt söndagen. Jag var inte ute igår eller uppe speciellt sent, så jag vaknade vid 9. Därfrån har jag bara tagit det i den takt jag känt för. Har läst DN Söndag länge och noggrant. Cyklat i solen till Plantagen och köpt blomjord och därefter planterat om några blommor (vilket dock tidvis var förenat med livsfara då två av dem var kaktusar). Suttit på balkongen och druckit kaffe och ätit Mums-mums. Lyssnat på musik jag inte ägnat något tid åt på länge: Shellac, Godspeed you black emperor, Descendents m.m. Lagat middag som det blev tre matlådor av. Och nu framåt kvällskvisten sett lite på tv. Allt detta utan en uns av det dåliga samvete eller de stresskänslor jag annars brukar känna då jag försöker njuta av tid i ensamhet. Jag ska ta med mig denna totalt avslappnade känsla och bära med mig den, ifall det dröjer till den återvänder.

Tv-tablån from hell

Jag var med Elin på Body Pump idag. Det var månader sedan jag styrketränade så jag känner mig helt matt i kroppen. Jag såg fram emot att sjunka ner i soffan som en geléklump och kolla på tv. Sagt och gjort. Tyvärr blev jag inte avslappnad av det utan bara irriterad. Jag är så trött på dum-tv och det är i princip det enda som erbjuds. Kl 20.00 en måndagsskväll kan man se Sveriges fulaste hem, Färjan 3, Mannen som talar med hundar och Tinas cookalong, dvs Mat-Tina som lagar mat i direktsändning med Kenny Bräck. Vad är det med 4:an? De har fått för sig att direktsändning är det nya svarta. Tina följs nämligen 21.00 av Kändisdjungeln, ett totalt retarderat program som sänds direkt från Malaysia och går ut på att alla kan ringa och rösta på vilken bortglömd kändis som ska få kräla bland "farliga" djur för att vinna mat.

Att dessutom bemöda sig att skriva ett inlägg om fördummande tv känns ju väldigt 2001. Då var det dokusåpor, nu är det underhållning i dess vidaste bemärkelse som gäller. Allt är ok, bara man slipper tänka för mycket. Så jag kan inte låta bli att gnälla.

Det är dock inte helt nattsvart. Efter att ha varit i Japan har min måttstock förlängts och jag har insett att vi har långt kvar får att nå dit de är när det gäller dum-tv. Och jag såg att SVT som vanligt kammade hem de flesta Kristallen-priserna då jag var borta. Kanske signalerar det ändå någonting hoppfullt. Än har skeppet inte sjunkit.

Lärdomar från helgen som snart passerat

Note to self: Lägg inte upp fötterna på låren för att sedan gå på knäna. Ett kul (?) partytrick, ja, men jag måste inse att jag närmar mig trettio. Då måste man vara rädd om sina leder. De skador jag ådrog mig igår tycks lyckligtvis endast vara ytliga. Lite bortnött hud på knäna och några blåmärken bara. Det är dock onödigt att utmana ödet så därför bestämmer jag här och nu att det inte ska upprepas. Knägången är nu ett avslutat kapitel, en del av min ungdoms passerade dagar.

Tillbaka i den bistra verkligheten

Idag var jag och "pratade med någon". Detta steg som jag i så många år tänkt ta. På något sätt var det så mycket mer än jag hade föreställt mig. Det tog längre tid än jag trodde och väckte oväntande känslor. Faktum är att det var fysiskt utmattande. Ska det kännas så här efter varje gång kommer jag vara en orkeslös pöl hela hösten. Må så vara i sådana fall, för jag behöver det.