Ett nytt hem

Sitter i mitt nya hem för de närmsta tre dagarna. Det är inte lika stort och fint som mitt Mito-hem men helt ok. Framför allt väldigt prisvärt, 500 kr för ett schysst hotellrum i centrala Kyoto. Att Japan är så otroligt dyrt är verkligen en myt. Mina dryga 3000 kr som jag växlade in inför resan (40 000 yen) tog slut idag. Då har jag ätit ute 6-7 ggr, åkt snabbtåg från flyget till Tokyo, Tokyo-Mito, Mito-varmkällan t/r och till Tokyo igen. Nu åker vi på ett railpass resten av resan.

Det har varit en seg dag idag för övrigt. Efter några dagar med temperaturer mer liknande sommar-Sveriges har värmen återvänt. När vi drog våra tunga väskor mellan tågperrongerna idag i hettan höll jag på att rinna bort. Dessutom var jag bakis på det. Igår var det nämligen bankett som avlutning på konferensen. Det var en relativt kort tillställning som slutade kl 21.30. Och tur var det för jag hamnade med bordsgrannen from hell. En kille från Bangladesh som jag utbytt några ord med tidigare och som jag uppfattat som lite jobbig men rätt harmlös. Jag vet inte hur jag ska summera honom på bästa sätt. Repellerande, kanske? Han försökte imponera på mig genom att skryta om att han har en betydande position på sitt universistet i Bangladesh (yeah, right, han var ju student) och kände de rätta människorna, jag kunde komma och hälsa på honom när jag ville, han skulle fixa allt som behövdes. Visa var inget problem för han hade kontakter med ambassaden i Stockholm. Ok, sa jag. Sen knäppte han en massa kort och upplyste mig om att han hade två till (bättre) kameror hemma. Den han hade med sig skulle han ge till sin pappa. Ok, sa jag. Lyckligtvis tröttnade han till slut på att jag var så fåordig och vi gick skilda vägar. Synd. Det kunde ha blivit något fint. Det var för övrigt en lite lustig stämning i allmänhet på middagen. Folk gick bananas med kamerorna och skulle fota sig med de framstående professorerna alternativt de vackra kvinnorna. Jag och Stacey blev fotade av indier, kambodianer, malaysier... Någon kunde säga "Vill du ligga?" på svenska. Visst är det väl vackert ändå att intellektian från världens alla hörn trots kulturella barriärer ändå kan förenas i en redig kåtfylla?


Roten till den onda bakfyllan kommer dock från The Drunken Duck, en australiensisk pub som ett 20-tal av oss drog vidare till efter middagen. Jag skulle ju bara ta en öl men det blev två. Och två glas vin. Ångrade mig bitter när klockan ringde 6.40 och jag skulle upp för att gå på den avslutande sessionen i förmiddags. Ännu mer när vi släpade väskor i 33-gradig värme och jag hade bakissvallningar. Här sitter jag dock i Kyoto och mår rätt bra. Men det är dags att sova. Imorgon vankas det turistaktiviteter.