Gnugga is

Det är curlingfinal på tv och jag skulle vilja tycka att det är spännande. Men jag fattar ju ingenting. Matchen började visserligen ganska nyligen så det kanske är för tidigt att säga att någon leder, men är någon i ledning är det bortom mitt förstånd i alla fall. Det kanadensiska laget ser för övrigt ut som att de kommer direkt från ett arbetspass på kvartershaket i Little Smoky anno 1989. Längtar tillbaka. *ironisk*

En hälsning från andra sidan

Så var man här. På andra sidan 30-årsstrecket.

-Hallå alla ni ungdomar där borta på den gamla sidan (fast unga sidan kanske är mer korrekt att säga)! Vad gör ni? Här borta är det ganska jävla tråkigt! Ungefär lika tråkigt som på eran sida! Det hände inget särskilt över en natt (förutom att man skämtsamt blir kallad för gamling emellanåt). Det var ju synd! Men snart!

-Hej alla vänner som nyligt eller sedan länge passerat strecket! Jag är på er sida nu! Omfamna mig! Dela med er av vad ni har för er i denna vuxenhetens hemliga klubb! Jag vill veta! Det har gått två veckor nu och jag har ännu inte fått någon inbjudan. Har Posten strulat till det nu igen?

Kanske är det för att jag inte haft fest ännu. Man kanske inte blir 30 på riktigt om man inte raglar över gränsen. Jag ska testa på lördag.

Sista gången

Åh vad less jag blir på mig själv. Jag menar, jag bryr mig ju egentligen inte om att jag ska fylla 30. Jag har ju haft/har en 30-årskris, men det är inte själva siffran som besvärar mig utan allt som kommer med den. Ändå sitter jag här, dagen före min födelsedag och känner mig sentimental. Bara för att jag har en grej för när det är sista gången. Varje gång jag ska lämna en plats jag besökt och jag vet att sannolikheten att jag ska komma tillbaka inte är särskilt stor. Varje gång jag lämnar något som för en tid varit mitt hem. Varje gång jag säger hejdå och vet att det aldrig kommer att bli som det varit igen. Då kommer tanken: Det här är sista gången...

Idag är sista gången jag är 20-nånting. Det spelar ingen roll att jag vet att jag varit 30 mentalt i flera år. Det är ändå sorgligt.

Den blomstertid nu kommer

Nämen om man skulle ta och försöka styra upp det här ickebloggandet. Även om jag lekt med tanken att ge upp bloggen är jag inte riktigt beredd ännu att göra det.

Det som rör sig i mitt huvud just nu är en fascination över hur psyket fungerar. För ett halvår sedan var ensamheten min värsta fiende och nu är griper jag efter den så fort tillfälle ges. Två så olika uttryck för i grunden samma problem. Tror jag. Jag försöker fortfarande definiera problemet.

Alltså: De saker som tyngt mig under 2009 (och många år dessförinnan) har inte försvunnit. Men jag känner ändå stor optimism inför 2010. Jag står inför en förändring. Det kommer att bli bra.