Åh vad less jag blir på mig själv. Jag menar, jag bryr mig ju egentligen inte om att jag ska fylla 30. Jag har ju haft/har en 30-årskris, men det är inte själva siffran som besvärar mig utan allt som kommer med den. Ändå sitter jag här, dagen före min födelsedag och känner mig sentimental. Bara för att jag har en grej för när det är sista gången. Varje gång jag ska lämna en plats jag besökt och jag vet att sannolikheten att jag ska komma tillbaka inte är särskilt stor. Varje gång jag lämnar något som för en tid varit mitt hem. Varje gång jag säger hejdå och vet att det aldrig kommer att bli som det varit igen. Då kommer tanken: Det här är sista gången...
Idag är sista gången jag är 20-nånting. Det spelar ingen roll att jag vet att jag varit 30 mentalt i flera år. Det är ändå sorgligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar