So long my friend

Sitter i ett orimligt stort hotellrum i Narita, Tokyo. Två dubbelsängar är väl lite onödigt för en person. Vi blev uppgraderade av någon anledning som jag inte uppfattade. Fint rum, MEN en vanlig analog toalett. Vilket ovärdigt avslut på en i övrigt så bra resa.

Känner mig lite deppig och sprallig på samma gång. Deppig över att åka härifrån och sprallig över att snart få träffa Rickard. Jag får sällan hemlängtan, bara längtan efter personer. Jag skulle kunna vara borta för evigt känns det som, bara jag hade sällskap av mina bästa. Umeå som stad känns för tillfället helt menlös för mig.

Vi har hunnit med rätt mycket de senaste dagarna, bl.a. en dagsutflykt till Hiroshima och en vacker ö som jag aldrig riktigt får till namnet på. Miyajima tror jag att den heter. Jag har dock inte riktigt energi att berätta om det just nu så det kanske blir sen. Nu ska jag suga i mig så mycket jag kan av Japan under mina sista timmar här.

(Jag hade planerat att ladda upp en bild eller två, men det funkar inte. Blogger strular. Blderna får också komma sen.)

Ett nytt hem

Sitter i mitt nya hem för de närmsta tre dagarna. Det är inte lika stort och fint som mitt Mito-hem men helt ok. Framför allt väldigt prisvärt, 500 kr för ett schysst hotellrum i centrala Kyoto. Att Japan är så otroligt dyrt är verkligen en myt. Mina dryga 3000 kr som jag växlade in inför resan (40 000 yen) tog slut idag. Då har jag ätit ute 6-7 ggr, åkt snabbtåg från flyget till Tokyo, Tokyo-Mito, Mito-varmkällan t/r och till Tokyo igen. Nu åker vi på ett railpass resten av resan.

Det har varit en seg dag idag för övrigt. Efter några dagar med temperaturer mer liknande sommar-Sveriges har värmen återvänt. När vi drog våra tunga väskor mellan tågperrongerna idag i hettan höll jag på att rinna bort. Dessutom var jag bakis på det. Igår var det nämligen bankett som avlutning på konferensen. Det var en relativt kort tillställning som slutade kl 21.30. Och tur var det för jag hamnade med bordsgrannen from hell. En kille från Bangladesh som jag utbytt några ord med tidigare och som jag uppfattat som lite jobbig men rätt harmlös. Jag vet inte hur jag ska summera honom på bästa sätt. Repellerande, kanske? Han försökte imponera på mig genom att skryta om att han har en betydande position på sitt universistet i Bangladesh (yeah, right, han var ju student) och kände de rätta människorna, jag kunde komma och hälsa på honom när jag ville, han skulle fixa allt som behövdes. Visa var inget problem för han hade kontakter med ambassaden i Stockholm. Ok, sa jag. Sen knäppte han en massa kort och upplyste mig om att han hade två till (bättre) kameror hemma. Den han hade med sig skulle han ge till sin pappa. Ok, sa jag. Lyckligtvis tröttnade han till slut på att jag var så fåordig och vi gick skilda vägar. Synd. Det kunde ha blivit något fint. Det var för övrigt en lite lustig stämning i allmänhet på middagen. Folk gick bananas med kamerorna och skulle fota sig med de framstående professorerna alternativt de vackra kvinnorna. Jag och Stacey blev fotade av indier, kambodianer, malaysier... Någon kunde säga "Vill du ligga?" på svenska. Visst är det väl vackert ändå att intellektian från världens alla hörn trots kulturella barriärer ändå kan förenas i en redig kåtfylla?


Roten till den onda bakfyllan kommer dock från The Drunken Duck, en australiensisk pub som ett 20-tal av oss drog vidare till efter middagen. Jag skulle ju bara ta en öl men det blev två. Och två glas vin. Ångrade mig bitter när klockan ringde 6.40 och jag skulle upp för att gå på den avslutande sessionen i förmiddags. Ännu mer när vi släpade väskor i 33-gradig värme och jag hade bakissvallningar. Här sitter jag dock i Kyoto och mår rätt bra. Men det är dags att sova. Imorgon vankas det turistaktiviteter.

Tokyo utan färg

Onsen

Nu är även min andra presentation avklarad. Det gick bra. Mina åtaganden är genomförda. Skönt. Men till det viktiga - jag har gjort min onsen-debut. Onsen är varma källor som kommer från vulkaner eller nåt sånt och det ska finnas en massa mineraler i vattnet som gör gott på olika sätt. Jag och Guddan tog tåget idag efter dagens program och åkte en timme norrut till en onsen vi sett i en broschyr. Bästa beslutet på länge.

Förutom att själva badet i onsen var grymt hade man en utsikt över havet som var fantastisk. Tror inte det är så vanligt med sådana utsikter i en onsen så vi gjorde ett bra val. Själva proceduren kring det hela var för övrigt ett kapitel för sig: Ta av sig skorna vid stora entrén och byta till tofflor, gå en lång trägång till omklädningsrummet, som hade en lite farstu där tofflorna skulle tas av och ställas i hyllor. Därefter gick man genom ett skynke till själva omklädningsrummet, som var väldigt kallt. Väl där tog man en korg och lade i sina kläder. Det var naket som gällde förstod vi genom att studera våra medbaderskor (bara japanskor). Så gick vi ut i våra paradiskostymer - utomhus alltså. Kändes rätt fel att gå ut naken bland en massa främlingar. Lite som mardrömmen man har haft om att gå ut i badhusbassängen och ha glömt ta på sig baddräkten. Längst husväggen ute fanns små tvättbås. Man tog en liten pall och satte sig och sköljde sig. Därefter kunde man kliva ned i badet, som var en grund bassäng med jättevarmt vatten från en varm källa. Där satt man i det rykande vattnet och såg ut över havet (se bilder på utsikten). En sann upplevelse! Vi fick mersmak så vi funderar på att testa en onsen igen i Kyoto.

Jag börjar känna mig rätt hemmastadd här. Det känns som att vi varit här skitlänge när det egentligen bara gått 6 dagar. Det är ju nästan lika länge kvar. Hur som helst är det så behagligt här. Hittills har jag mest bara skrivit om fördomar som jag fått bekräftade, men det motsatta sker faktiskt också hela tiden. Behagligheten är en sak som jag inte hade förväntat mig. Jag trodde att det var galenskap à la Tokyo i princip överallt. Icke. Inte ens Tokyo var galet överallt. Folk är lugna, det är lågmält på tunnelbanor och tåg för det är en oskriven regel att inte prata i mobilen och stöka. Alla vi träffat är så sjukt snälla och hjälpsamma. Och så vidare. Jag känner mig lugn och behaglig till mods här. Skulle inte tacka nej till Rickards sällskap dock.

Konfererandet är igång!

Nu har det varit dåligt med inlägg här. Det har varit väldigt fullt upp och igår då det var lugnt på kvällen var Gudrun tvungen att ha datorn.

Anyhow, nu är jag i Mito på konferensvecka. Det är faktiskt sjukt kul, om någon någonsin betvivlade att en konferens kunde vara det. Min första presentation gick av stapeln igår och genomfördes med godkänt resultat, enligt undertecknad. Min styrka i sådana situationer är att jag är lugn och inte särskilt nervös och min svaghet är att jag glömmer att säga saker. Så även i måndags. Imorgon ska jag presentera igen och det känns inte särskilt nervöst, jag har gjort den grejen förr om än inte på engelska.

Man träffar en massa folk här. Det är 533 deltagare från 56 länder så det är rätt coolt. Det känns lite som att börja en ny klass - jag har fått två nya kompisar som jag hänger med på rasterna. Det är Stacy som är student från New Jersey och Ayako från Tokyo som jobbar på typ regeringskansliet. Den sistnämnda är min absoluta favorit. Jag vill vara med henne mer.

Jag gillar att bo fem nätter på samma hotell. Man får lite hemmakänsla. Fast det är inte lika bra toa här! Den har sprut och bidé (fattar egentligen inte skillnaden. Bidén tycks ha något mindre fokuserad stråle men skillnaden är hårfin) men det känns lite som att den är från tidigt 90-tal, medan de andra jag provat varit klara 2000-talare. Toaletterna på universitetet ska vi inte ens tala om. De är vanliga europeiska. Så passé.

Nej gott folk, roligare än så här blir det inte ikväll. Jag måste sova så jag kan hålla min performance med grace imorgon. Tänker mig en avantgardisk Session Concrète med möjliga inslag av kroumata. Vi får se. Jag improviserar.

En kärleksförklaring

Idag har vi varit på en guidad busstur. Jag tror aldrig jag åkt på en sådan tidgare, men det var rätt bra måste jag säga. Man får betydligt bättre koll på stadsdelarna. En annan positiv aspekt var att man fick sitta i en sval buss. Idag har det nämligen varit ännu varmare än igår. Då var det + 31 så det har nog varit kring 33-34 idag. Ligger i sängen med mina svullna fötter i högläge just nu.

Min fascination för den här staden (eller landet kanske? Jag har ju bara hunnit se Tokyo än så länge) bara växer. Var annars smyckar man sina gator med robotar? Och toaletterna - don't even get me started. Jag älskar att gå på toa här. Jag okynnesgår på toa. Japanska toaletter är en enda stor hyllning till människans annars kanske mest ospännande behov. De värmer dina skinkor (uppvärmda sitsar). De sprejar ditt anus (välj själv hur hård strålen ska vara). De spelar upp ett låtsas-spolljud som dränker de pinsamma ljud du annars kan råka framkalla. De kan parfymera hela badrummet om du lämnat en stinkbomb efter dig. Ingen tar hand om dig så väl som en japansk toalett som heter Toto. Jag älskar dig, Toto.

I love Tokyo

Så har man varit i Tokyo i ca 12 h och jag fattar inte hur vi kan ha hunnit så mycket med så lite sömn i kroppen. Jag sov ca 2-3h på flyget. När vi kom fram till hotellet sov vi en knapp timme och efter det kändes det som om någon klubbat mig i huvudet med en träpåk. Alltså mycket värre än innan jag sov. Men jag tog en Alvedon och vi gav oss ut.
Jag vet inte var jag ska börja. Allt är så fantastiskt, bisarrt, trevligt, sjukt och välorganiserat i en salig blandning. Med tanke på att Gudruns medhavda adapter tydligen inte funkar så måste jag nog fatta mig kort denna gång. Inga bilder och utsvävningar som jag hade tänkt mig. Inte idag. Jag ska se till att skaffa en ny adapter snarast möjligt. Så - för att spara batteritid kör vi dagens upplevelser i punktform:

• Har sett mycket plastmat i restaurangfönster. Alla matställen kör med det.
• Kollade in Moderna muséet och dess japanska avdelning. Rätt schysst utbud men framförallt förälskade jag mig i den fantastiska träparketten.
• Luftfuktigheten är skyhög och det är varmt. Vi promenerade hem efter middagen nu vid 22 barbenta och bararmade och det var ändå varmt.
• Vi åt en grym middag på en tofurestaurang. Har troligen fått i mig fiskbuljong med det var det värt. Det var sju rätter om jag inte räknar fel. För ca 200 kr var.
• Efter middagen åkte vi upp till en lounge på 35:evåningen. En kvinna spelade flygel och vi satt i jättefönstrena och blickade ut över skylinen. Lost in Translation-vibbarna var starka.

Har mer att berätta men nu håller batteriet på att dö. Vi får ta det sen. Bilder kommer också.

PS: Jag skriver detta iförd hotellets kimono.DS

Förberedelser

Jag blev inte sjukare. Det mesta tyder snarare på det motsatta.
Somliga skulle nog tycka att mitt läge är bortom all kontoll. Själv tycker jag det känns finemang. Tidigare idag, då jag gick till optikern för att laga mina glasögon och köpa nya linser, kändes det inte riktigt finemang. Jag öppnade glasögonfodralet och förklarade att jag önskade få skalmen fastskruvad eftersom den lossnat...men oj - jag hade inte med mig den lösa skalmen. Jahapp. Då gick inte det. Jag fick med mig en mikroskopisk skruv hem och ett inte allt för hoppingivande "lycka till". Ok men linserna då. Nej, det fanns inte min sort inne. Borde kanske ha beställt tidigare. Jaja. Det här med att se skarpt har ändå alltid varit överskattat, tänkte jag. Nej det tänkte jag inte. Snarare: Nog är jag allt bra dum i huvudet.

Väl hemma har jag packat under högtidliga former. Listor har bockats av, kläder har rullats, papper har sorterats. Allt med ett stort lugn. Jag satt mig till och med ner vid köksbordet, tog fram den minsta jävla skruvmejsel vi har hemma och pillade fast skalmen igen. Ha! In your face, Domedagsoptikern! Jaja, hur som helst känns det rätt bra. Är inte klar med den ena presentationen men det hinner jag greja med på hotellrummet. Så - nästa gång jag skriver är jag förhoppningsvis i Japan. Om det inte finns gratis Sci-Fi på någon flygplats förstås.

Jag sätter tilltron till Jägern

Idag känner jag mig hängigare. Tro fan att man blir sjuk inför resan. Det blir alltid så här. Helvete. Jag får bara hoppas att det är som vanligt, det vill säga att jag bara blir småhängig och inget mer. Nu blir det Jäger.

Vad man borde och inte borde

Jag är helt matt i hela kroppen, bara för att jag var ute och joggade i 25 minuter. Jag som tyckte jag hade kommit igång lite förra veckan, vilket bakslag. Tänk om det är för att jag har en förkylning i kroppen? Tänk om jag vaknar imorgon och är sjuk? Jag som har tvättat händerna frenetiskt efter alla gånger jag vidrört någonting offentligt på jobbet OCH kört alkogel på det bara för att minimera riskerna att bli sjuk i samband med Japan-resan.

Apropå resan har jag än en gång bevisat att jag inte kan ha god framförhållning. Det ligger inte i min natur. Jag planerade att börja förbereda de två presentationer jag ska hålla i Japan direkt efter semestern. På sätt och vis började jag väl eftersom jag läste på lite grann, men sedan ebbade det ut och jag gjorde allt annat jag kunde komma på istället. Jag måste känna pressen. Idag började den komma smygande och jag fick lite gjort. Imorgon går det säkert ännu bättre för då är kniven jävlart mot strupen. Jag får nog bara acceptera att det är så jag funkar. Ett steg närmare ett mer insiktsfullt liv?

Drömfjorton

Såg just på friidrotts-VM, damernas försöksheat på 100m. I nästan varje heat deltog någon från något obskyrt land för att försöka kvala sig vidare i tävlingen. Eller? Jag blir osäker på syftet. De är nämligen så vansinnigt långt ifrån ett sådant mål man kan komma. Som Savanna Sanitoa t.ex (bilden). Jag ska inte häckla henne, det känns onödigt. Jag kan bara inte låta bli att fundera på vad syftet med att ställa upp i VM är bara för att man kan. Alla länder har nämligen rätt att skicka folk, så kommer man från Amerikanska Samoa - yta 199 kvkm, befolkning 68 200 -räcker det att man äger att par löparskor och är peppad så får man åka. Och att man betalar själv förstås. Men varför vill man? Savanna var inte ens med i bild längre när de andra hade sprungit halva sträckan (dvs 50 m). Du sackar ur bild, Savanna, du sackar ur bild!

Premiär

Så är man invigd i den besudlade bloggvärlden. Jag kunde inte hålla mig härifrån. Jag saknar nämligen så att skriva Skunk-dagbok, vilket ju egentligen var samma sak som att blogga. Tror jag avstår ett par dagar från att lämna ut adressen till någon dock. Det är inte tänkt att detta ska vara så publikt. Skulle jag nå fler än 10 läsare skulle jag bli för nervös. Titeln åsyftar förresten inte i första hand ekonomi, även om det i dagsläget skulle kunna vara en rätt uppenbar koppling att göra. I övrigt lämnar jag fritt för tolkning. Enough said, let's blog!