Prova superskrov på Lazerdome och se mig i ögat och säg att Max är bättre efteråt

Jag brukar ofta fascineras (och förfäras) över läsarkommentarerna i VK. Vad som upprör och engagerar folket och på vilken nivå debatterna förs. Idag läste jag en kort artikel på VK:s nätupplaga om att Max ska bygga ut båda sina restauranger i stan. Så mycket mer än så stod inte i artikeln. Ändå hade den 58 kommentarer, vilket väckte min nyfikenhet. Vad jag upptäckte var att det nog finns få saker som engagerar umeborna lika mycket som hamburgare och att kunskapen kring rättens sammansättning och utbudet av den är enormt. Jag vill bjuda på en Best of Burgarkommentarer:

Ofördelaktig bild
Det var mig en ruskigt dålig närbild på en hamburgare ni har lagt ut på löpet för denna artikel VK.
Anmäl inlägg	Besvara Bengt 28/12 08:55

Kommer Burger King får de tungt
Om Burger King öppnar i Umeå får Max konkurrens. Visst har Max många ströbesökare men stammisarna som äter mycket burgare väljer Burger King. I Örnsköldsvik är personalen och organisationen en katastrof men det är ändå ett givet stopp varje gång man kör bil söderut.
Anmäl inlägg	Besvara Karl 28/12 10:11

Heja Burger King!
Max hamburgare smakar inge gott, jag hoppas innerligt att Burger King hittar en lokal i Umeå snart! Min lista: 1:a Mc Donalds 2:a Burger King 3:a Sibylla 4:a Frasses 5:a Max
Anmäl inlägg	Besvara Petra 28/12 11:24

Mm, max
Max E4an håller toppklass på burgare. Kan tycka mig märka av en viss skillnad jämfört mot de nyöppnade max-restaurangerna. Där känns det som att burgaren är gjord efter en mall.
Anmäl inlägg	Besvara Tankspridd 28/12 11:26

Äntligen.
Det här har jag väntat på länge. Båda restaurangerna i stan har varit rätt skabbiga jämfört med MAX i många andra städer. Helt klart gör Max de godaste hamburgarna. Jag har svårt att se hur någon annan kedja skulle kunna få det att gå tungt för Max. De som går på McDonalds är ju lurade av att de tycker sig spara några kronor samt att det ser lite hippt ut inne på restaurangen.
Anmäl inlägg	Besvara J - 28/12 12:19

godast burgare i stan
Ni är ju lurade hela bunten. Godast burgare i Ume får man på Terminal baren på västerslätt. Max kommer dock som god tvåa.
Anmäl inlägg	Besvara Burgarn 28/12 14:27

Konstigt
Donken har talangen att få en burgare med chili att vara smaklös.. Ja kommer lite hetta så småningom men inten riktig smak. Terminalbaren har goda burgare.. Men lite dåliga öppettider?
Anmäl inlägg	Besvara Lasse Mejsel 28/12 15:04

Flåttet
Ni som klagar på att McDonald's hamburgare är torra och smaklösa - det är ju drässingen och flåttet ni saknar! Deras kött har betydligt bättre kvalitet än Max, men dom dränker inte burgarna i drässing.
Anmäl inlägg	Besvara f & D 28/12 18:09

dom som klagar
köpte en 600 g hamburgare på sweden rock det rockar gott,så tycker jag alla hamburge-resturanger i umeå har bra hamburgare,men dom som jag tycker gör godaste hamburgarna är burger king dom är helt fantastiska
Anmäl inlägg	Besvara rocka loss 28/12 19:40

amatörer
prova superskrov på lazerdome och se mig i ögat och säg att max är bättre med högre pris efteråt. finns 0 chans.
Anmäl inlägg	Besvara isa 28/12 21:19

Max igen
Slutade äta på Max för flera år sen då Chilröran försvann.Allt blev sen så smaklöst.
Anmäl inlägg	Besvara Stippe 28/12 21:57

Tomtar överallt

Jag har glömt att skriva att jag då jag kom hem efter jobbet den 23:e möttes jag av ett hem som inte bara var nystädat utan även tomtefierat. R har länge pratat om att han har en stor tomtesamling till följd av att han varje år från ca 6 års ålder fått en tomte av sin mormor. Jag hade dock fram till nu inte sett röken av den. Men nu! Tomtar i varje vrå! Blomjordsslapparen är en av mina favoriter:

Räddningen från ovan

När jag stod vid avgrundens rand och precis skulle ta steget ut för att göra slut på mörkrets lidande så kom den, snön. Och kylan. Äntligen! Varde ljus!

Superb Bird of Paradise

Vi bläddrade just förbi ett naturprogram på tv och såg något oerhört bisarrt. Det var bara ett kort klipp så jag trodde först det var en animerad reklam. När jag insåg att det inte var animerat utan en riktig fågel satt jag bara och gapade innan jag var tvungen att googla vad det var jag egentligen hade sett. Det var inte vilken pippi som helst. Det var The Superb Bird of Paradise. Kolla själv:



Smileyn ser ut som något taget från Little Big Planet!

Jag har läst på lite om Superb Bird of Paradise. Det är en art med extremt få honor, varför hanarna tvingats utveckla extravaganta sätt att väcka honornas uppmärksamhet och det är resultatet av detta vi ser på filmen. Hanen börjar med att nogsamt förbereda ett dansgolv: smuts och skräp putsas varsamt bort från den blivande uppvisningsytan. Med ett högt skrik lockar han sedan honan till sig. Nyfiket närmar hon sig, varpå han fäller ut sin stora smiley. Rytmiskt knäpper han med sin stjärt och hoppar runt honan i cirklar.

Huruvida detta är det mest effektiva sättet att förföra de svårflörtade Superb She-birds of Paradise förblir osagt. Statistiken indikerar dock att det inte är värt att klä ut sig till en dansande smiley för att få ligga: honorna avvisar i snitt 15-20 dansande hanar innan de nappar.

Naturen har humor.
[Källa: Wikipedia]

Men viska då för fan

På en konferens nyligen påmindes jag om något jag nästan hade glömt bort: hur frustrerande det är med folk som inte kan viska. När de prompt vill föra en konversation med en under exempelvis en föreläsning och talar i typ normal samtalsnivå. I sådana situationer känner jag hur det kryper i mig och en lätt panikkänsla bubblar fram. Jag brukar börja med att försöka visa vederbörande vilken samtalsnivå jag tycker är lämplig - om samtal överhuvudtaget ska föras - genom att viska tillbaka i "normal visknivå". Oftast förstår personen i fråga ändå inte och fortsätter att prata med en röstvolym som i sammanhanget framstår som ett avgrundsvrål. Jag gör ett nytt försök att markera min ståndpunkt genom att svara med knapp urskiljbar röst. Funkar sällan.

Hur hanterar man personer med en sådan funktionsnedsättning? Har de bristande självinsikt eller skiter de helt enkelt i att de stör? Kan man säga åt dem? Och vad säger man i så fall? "Ursäkta, men här talar vi med små bokstäver"? Eller helt enkelt "Men viska då för fan!"?

Revival

Som ni märker går det inte så bra för mig med bloggandet. I ärlighetens namn har jag övervägt att lägga ned den och invänta mer kreativa tider. Idag fick jag dock en förfrågan om blogguppdateringar av en av mina (uppskattningsvis cirka fyra) läsare. Det inspirerade mig att ta tag i skiten igen. Vad gör man inte för sina fans.

Pust

Uuuh. Det har varit en tung dag i hushållet idag. Orsaken stavas Lottas. Vem kunde tro att man skulle barka där? Det hela började med en lugn middag på tu man hand men slutade med häng i storgäng och lakritsshots. Allt hade nog gått lugnare till om det inte varit för att vi efter att vår middag avnjutits fick ett par dyngfulla killar som bordsgrannar. Klockan var typ 21.30 och de beställde in Lottas fläskigaste burgertallrik. Mentalt var de på Max kl 2.30. Med rödsprängda ögon och dressing i ansikte och på armar satt de i tystnad och glufsade i sig maten. När de var klara var det som att de fick liv i ögonen igen och blev kontaktsökande. Och på den vägen var det. De tillhörde båda typen grovarbetare-som-går-ut-en-gång-i-månaden-och-då-öser-de-på-rejält-och-bränner-2000-på-en-kväll. Det var alltså de som stod för shotsen. Herrejisses. Idag har jag känt att jag aldrig mer vill dricka igen. Aldrig!

Att piffa eller inte piffa

Varifrån får alla sin ork att vara så fräscha? Klä sig så snyggt och genomtänkt, hålla efter sina frisyrer och måla sina naglar. Jag förstår driften i sig: det är kul att känna sig snygg, det kan lätta upp ens dag och få en att känna sig stärkt. Men det är så krävande. Det kräver tid, energi, engagemang och pengar, i varierande proportioner. Har man intresse och inspiration kanske man inte behöver så mycket pengar, då kan man få ihop något stiligt med små medel. Men ja, då var det ju det där med intresse och inspiration.

Till saken hör att jag hatar shopping som fenomen. Konsumera för att existera. Men jag hatar det också på ett personligt plan. Jag vet inte hur man shoppar. Att behöva köpa något nytt leder bara till frustration för mig. Jag orkar inte! Jag bryr mig inte! Jag skiter i deras jävla Acnejeans och vintagefynd! Fast det gör jag ju egentligen inte. För de är snygga. Och det är de snygga som räknas. Skitvärld.

Seinfeld och mat

Jag älskar Seinfeld. Förutom att det troligen är världens bästa komediserie frambringar den en sorts trygghetskänsla hos mig. När jag hör den funkiga vinjetten känner jag mig som den matglada 12-åring jag var när serien var ny och sändes på SVT på kvällarna. Vi hade en gammal tv i köket i Sörfors och jag hade för (o)vana att koka spaghetti till kvällsfika. Spaghettin piffades upp med ost som jag skivade med osthyvel och rev i små bitar, ketchup och en krydda som kallades pastakrydda som jag inte tror existerar längre. Rätten avnöjts alltid framför ett Seinfeldavsnitt. Lycka.

Därför är jag så sjukt nöjd nu då 6:an sänder Seinfeld kl 18.30 alla vardagar - det är oftast perfekt synkat med middagen. Seinfeld och mat. Mina två bästa. Skulle nästan kunna klassas som en vardagseufori men det är en för utdragen känsla. Vardagseuforin är kort och flyktig men mycket intensiv. Som att äta en kalamatioliv när man är saltsugen.

Snackslingvistik

Nackdelen med att leva med en mager person är att han kan (och vill) äta onyttigheter flera gånger i veckan utan att det sätter några synliga spår på honom. Och eftersom jag inte har någon karaktär innebär det att också jag anammar detta beteende. På mig sätter det synliga spår. Dessa fysiska konsekvenser är dock inte det som upptar mina tankar ikväll. Det är något helt annat. En fråga av lingvistiskt slag, nämligen - vilket är det rikssvenska, korrekta ordet och vilket är det norrländskt dialektala: ostbågar eller ostkrokar? Jag vet att sörlänningarna brukar påpeka, alternativt håna, mitt användande av det ena alternativet men eftersom jag alltid blir osäker på vilket ord som är "rätt" använder jag både och. Detta tär på mig! Jag har inget cheezdoodlesjälvförtroende. Jag måste få veta så att jag kan stå upp för min dialekt.

En tisdag

Jag glömde att jag hade lovat att ge en resumé av spelningen förra helgen. Nu orkar jag inte. Jag kan bara säga att jag var sur efter spelningen som jag tyckte var värdelös på olika sätt, men att kvällen tog en vändning i positiv riktning på Scharinska efteråt, som visade sig från sin allra bästa sida. Det hela avslutades med en sömnig efterfest hos oss, med fem övernattande gäster som pricken över i:et.
Ok, det blev en slags resumé ändå.

Denna dag har varit av det slöare slaget. Jobbade i makligt tempo. Väl hemma hade jag planerat att övningsköra men valde istället en biljakt i GTA. Också en form av övningskörning tycker jag. Jag tröttnade dock snabbt efter att ha kraschat in i en vägtull och åtskilliga lyktstolpar. Övervägde att träna men gick en kort promenad istället. Det har varit den gyllene medelvägens dag kan man säga.

Vardagseufori

• Ögonblicket när man sänker ned sig i ett varmt bad och de 15 därpå följande sekunderna. (kommer alltid att vara högst på min njutningslista).
• Att öppna ett nytt kaffepaket. Dels för känslan av att den hårda klossen förvandlas till en vanlig påse med pulver när vacuumet försvinner och dels för lukten.
• Att ha köpt ett sprillans nytt Lypsyl (det var R som sa det, men det är ju sant).
• Vetskapen om att man kommer att få sova lite, lite längre än vanligt nästa morgon.
  

Statusuppdatering

Ooooh vad deppigt det förra inlägget blev. Inte för att det inte var sant, men jag vill bara informera om att det känns bättre nu. Efter en soundcheck i sällskap av fyra fantastiska damer hoppade humöret upp ett par steg. Det ska bli kul med spelning ikväll och kanske t.o.m. lite kul att vara ute på lokal, lite för att det är en annan lokal än samma gamla. Vem blir inte glad av att spendera en kväll i en finlandsfärjesimulator, för kvällen upphottad med en catwalk? Någon slags resumé utlovas.

Peppbrist

Jag tycker det är så tråkigt att vara så opeppad som jag varit på sistone. Det kändes som att det var på bättringsvägen ett tag men nu är det samma igen. Apati kanske det närmast kan beskrivas som. Usch. Jag vill tycka att roliga saker känns roliga. Men det gör de inte. Bu.

En summering av dagen

DAGENS HÄNDELSE: Projektplaneringsdag med jobbet på Brännlands Wärdshus
DAGENS LÅT: Vår nyaste kreation. Den malde runt i huvudet hela natten, vilket kan ha varit en av anledningarna till att jag vaknade vid 4 och kände mig stressad.
DAGENS PLANER: Det återstår bara att gå och lägga sig.
DAGENS SAKNAD: Tid.
DAGENS DUMMASTE: Ingenting. Det ar varit en ganska o-dum dag.
DAGENS SJUKA: Hur extremt dåliga filmer som kan göras (Otis, går på tv i skrivande stund)
DAGENS DROG: Höstsolen.
DAGENS ROLIGASTE: Att avsluta projektplaneringen med chokladprovning.
DAGENS HUMÖR: Gott. Var rent utav lite energisk och inspirerad.
DAGENS ORD: Bokbål.

Förbud, påbud och anvisningar

Alla dessa vägmärken. De snurrar runt i mitt huvud och försöker hitta sina platser.

Idag saknar jag Tokyo

Gotta go to work

Trots att det varit en fin söndag kommer den ändå framåt kvällskvisten. Jag talar förstås om söndagsångesten. Den tycks vara ofrånkomlig. Jag trivs ju på jobbet, så varför ha ångest? Det är nog mer den inrutade vardagen i sig som framkallar obehagskänslorna. Så enkelt men väl formulerat i Broder Daniels Work (såg på Broder Daniel Forever idag så den blev lite av dagens soundtrack). När jag var yngre tyckte jag att det var så sjukt att jobba jobba jobba och leva för helgerna och var övertygad om att jag själv aldrig skulle hamna där. Kanske var man bara naiv...eller kanske klokare?

En söndag med sällskap

Jag är nog inget bra på att blogga, med tanke på hur lång tid det går mellan inläggen. Som läsare av bloggar känner jag i alla fall själv att man lätt tappar intresset när folk inte uppdaterar. Så jag ska försöka bättra mig.

Jag skrev ju om min underbara söndag i ensamhet för ett tag sedan. Nu är det söndag igen men den här gången har jag sällskap av R. Han har gjort lunch åt oss, vi tittar på repriser och fnissar åt Björn Ranelid. Helt klart trevligt och i längden vinner det förmodligen över ensamsöndagar.

Dagen då hösten gjorde entré

Imorse när jag klev upp slog färgerna på grannens rönnträd emot mig. Inte förrän då lade jag märke till att trädet nu är mer gult och orange än grönt. När jag började titta runt såg jag att de flesta andra träd börjat se ut så. Det är som att hösten kom idag. Eller är det jag som är ouppmärksam? Ungefär som då folk i min omgivning är gravida. Jag förstår det oftast när de är i sjätte månaden ungefär.

Det sämsta med att vara hemma från jobbet en vardag, vilket jag är idag pga feber, är att man i bläddrandet runt bland tv-kanalerna kan råka hamna på TV4 kl 10.00 och Efter tio med Malou von Sivers. Få människor provocerar mig så mycket genom sin blotta uppenbarelse som Malou. Om hon och Lennart Ekdal skulle bli ihop och få en avkomma skulle det sannolikt bli den mest självupptagna varelse som någonsin existerat.

Det bästa med att vara sjuk (om man inte är helt däckad förstås) är att det känns som att man får bonustid. Plötsligt har man tid som man inte hade räknat med att ha och man kan, i den mån man orkar, bara slösa den på att läsa, slösurfa eller filosofera. Nu ska jag börja läsa en novellsamling av Jonas Karlsson. Kan han skriva, eller bara skådespela? Det återstår att se.

En dag i ensamhet

Det har varit en sådan bra dag rakt igenom att jag har lite svårt att förstå det. Inget exceptionellt har hänt eller så, det har bara varit den perfekt söndagen. Jag var inte ute igår eller uppe speciellt sent, så jag vaknade vid 9. Därfrån har jag bara tagit det i den takt jag känt för. Har läst DN Söndag länge och noggrant. Cyklat i solen till Plantagen och köpt blomjord och därefter planterat om några blommor (vilket dock tidvis var förenat med livsfara då två av dem var kaktusar). Suttit på balkongen och druckit kaffe och ätit Mums-mums. Lyssnat på musik jag inte ägnat något tid åt på länge: Shellac, Godspeed you black emperor, Descendents m.m. Lagat middag som det blev tre matlådor av. Och nu framåt kvällskvisten sett lite på tv. Allt detta utan en uns av det dåliga samvete eller de stresskänslor jag annars brukar känna då jag försöker njuta av tid i ensamhet. Jag ska ta med mig denna totalt avslappnade känsla och bära med mig den, ifall det dröjer till den återvänder.

Tv-tablån from hell

Jag var med Elin på Body Pump idag. Det var månader sedan jag styrketränade så jag känner mig helt matt i kroppen. Jag såg fram emot att sjunka ner i soffan som en geléklump och kolla på tv. Sagt och gjort. Tyvärr blev jag inte avslappnad av det utan bara irriterad. Jag är så trött på dum-tv och det är i princip det enda som erbjuds. Kl 20.00 en måndagsskväll kan man se Sveriges fulaste hem, Färjan 3, Mannen som talar med hundar och Tinas cookalong, dvs Mat-Tina som lagar mat i direktsändning med Kenny Bräck. Vad är det med 4:an? De har fått för sig att direktsändning är det nya svarta. Tina följs nämligen 21.00 av Kändisdjungeln, ett totalt retarderat program som sänds direkt från Malaysia och går ut på att alla kan ringa och rösta på vilken bortglömd kändis som ska få kräla bland "farliga" djur för att vinna mat.

Att dessutom bemöda sig att skriva ett inlägg om fördummande tv känns ju väldigt 2001. Då var det dokusåpor, nu är det underhållning i dess vidaste bemärkelse som gäller. Allt är ok, bara man slipper tänka för mycket. Så jag kan inte låta bli att gnälla.

Det är dock inte helt nattsvart. Efter att ha varit i Japan har min måttstock förlängts och jag har insett att vi har långt kvar får att nå dit de är när det gäller dum-tv. Och jag såg att SVT som vanligt kammade hem de flesta Kristallen-priserna då jag var borta. Kanske signalerar det ändå någonting hoppfullt. Än har skeppet inte sjunkit.

Lärdomar från helgen som snart passerat

Note to self: Lägg inte upp fötterna på låren för att sedan gå på knäna. Ett kul (?) partytrick, ja, men jag måste inse att jag närmar mig trettio. Då måste man vara rädd om sina leder. De skador jag ådrog mig igår tycks lyckligtvis endast vara ytliga. Lite bortnött hud på knäna och några blåmärken bara. Det är dock onödigt att utmana ödet så därför bestämmer jag här och nu att det inte ska upprepas. Knägången är nu ett avslutat kapitel, en del av min ungdoms passerade dagar.

Tillbaka i den bistra verkligheten

Idag var jag och "pratade med någon". Detta steg som jag i så många år tänkt ta. På något sätt var det så mycket mer än jag hade föreställt mig. Det tog längre tid än jag trodde och väckte oväntande känslor. Faktum är att det var fysiskt utmattande. Ska det kännas så här efter varje gång kommer jag vara en orkeslös pöl hela hösten. Må så vara i sådana fall, för jag behöver det.

So long my friend

Sitter i ett orimligt stort hotellrum i Narita, Tokyo. Två dubbelsängar är väl lite onödigt för en person. Vi blev uppgraderade av någon anledning som jag inte uppfattade. Fint rum, MEN en vanlig analog toalett. Vilket ovärdigt avslut på en i övrigt så bra resa.

Känner mig lite deppig och sprallig på samma gång. Deppig över att åka härifrån och sprallig över att snart få träffa Rickard. Jag får sällan hemlängtan, bara längtan efter personer. Jag skulle kunna vara borta för evigt känns det som, bara jag hade sällskap av mina bästa. Umeå som stad känns för tillfället helt menlös för mig.

Vi har hunnit med rätt mycket de senaste dagarna, bl.a. en dagsutflykt till Hiroshima och en vacker ö som jag aldrig riktigt får till namnet på. Miyajima tror jag att den heter. Jag har dock inte riktigt energi att berätta om det just nu så det kanske blir sen. Nu ska jag suga i mig så mycket jag kan av Japan under mina sista timmar här.

(Jag hade planerat att ladda upp en bild eller två, men det funkar inte. Blogger strular. Blderna får också komma sen.)

Ett nytt hem

Sitter i mitt nya hem för de närmsta tre dagarna. Det är inte lika stort och fint som mitt Mito-hem men helt ok. Framför allt väldigt prisvärt, 500 kr för ett schysst hotellrum i centrala Kyoto. Att Japan är så otroligt dyrt är verkligen en myt. Mina dryga 3000 kr som jag växlade in inför resan (40 000 yen) tog slut idag. Då har jag ätit ute 6-7 ggr, åkt snabbtåg från flyget till Tokyo, Tokyo-Mito, Mito-varmkällan t/r och till Tokyo igen. Nu åker vi på ett railpass resten av resan.

Det har varit en seg dag idag för övrigt. Efter några dagar med temperaturer mer liknande sommar-Sveriges har värmen återvänt. När vi drog våra tunga väskor mellan tågperrongerna idag i hettan höll jag på att rinna bort. Dessutom var jag bakis på det. Igår var det nämligen bankett som avlutning på konferensen. Det var en relativt kort tillställning som slutade kl 21.30. Och tur var det för jag hamnade med bordsgrannen from hell. En kille från Bangladesh som jag utbytt några ord med tidigare och som jag uppfattat som lite jobbig men rätt harmlös. Jag vet inte hur jag ska summera honom på bästa sätt. Repellerande, kanske? Han försökte imponera på mig genom att skryta om att han har en betydande position på sitt universistet i Bangladesh (yeah, right, han var ju student) och kände de rätta människorna, jag kunde komma och hälsa på honom när jag ville, han skulle fixa allt som behövdes. Visa var inget problem för han hade kontakter med ambassaden i Stockholm. Ok, sa jag. Sen knäppte han en massa kort och upplyste mig om att han hade två till (bättre) kameror hemma. Den han hade med sig skulle han ge till sin pappa. Ok, sa jag. Lyckligtvis tröttnade han till slut på att jag var så fåordig och vi gick skilda vägar. Synd. Det kunde ha blivit något fint. Det var för övrigt en lite lustig stämning i allmänhet på middagen. Folk gick bananas med kamerorna och skulle fota sig med de framstående professorerna alternativt de vackra kvinnorna. Jag och Stacey blev fotade av indier, kambodianer, malaysier... Någon kunde säga "Vill du ligga?" på svenska. Visst är det väl vackert ändå att intellektian från världens alla hörn trots kulturella barriärer ändå kan förenas i en redig kåtfylla?


Roten till den onda bakfyllan kommer dock från The Drunken Duck, en australiensisk pub som ett 20-tal av oss drog vidare till efter middagen. Jag skulle ju bara ta en öl men det blev två. Och två glas vin. Ångrade mig bitter när klockan ringde 6.40 och jag skulle upp för att gå på den avslutande sessionen i förmiddags. Ännu mer när vi släpade väskor i 33-gradig värme och jag hade bakissvallningar. Här sitter jag dock i Kyoto och mår rätt bra. Men det är dags att sova. Imorgon vankas det turistaktiviteter.

Tokyo utan färg

Onsen

Nu är även min andra presentation avklarad. Det gick bra. Mina åtaganden är genomförda. Skönt. Men till det viktiga - jag har gjort min onsen-debut. Onsen är varma källor som kommer från vulkaner eller nåt sånt och det ska finnas en massa mineraler i vattnet som gör gott på olika sätt. Jag och Guddan tog tåget idag efter dagens program och åkte en timme norrut till en onsen vi sett i en broschyr. Bästa beslutet på länge.

Förutom att själva badet i onsen var grymt hade man en utsikt över havet som var fantastisk. Tror inte det är så vanligt med sådana utsikter i en onsen så vi gjorde ett bra val. Själva proceduren kring det hela var för övrigt ett kapitel för sig: Ta av sig skorna vid stora entrén och byta till tofflor, gå en lång trägång till omklädningsrummet, som hade en lite farstu där tofflorna skulle tas av och ställas i hyllor. Därefter gick man genom ett skynke till själva omklädningsrummet, som var väldigt kallt. Väl där tog man en korg och lade i sina kläder. Det var naket som gällde förstod vi genom att studera våra medbaderskor (bara japanskor). Så gick vi ut i våra paradiskostymer - utomhus alltså. Kändes rätt fel att gå ut naken bland en massa främlingar. Lite som mardrömmen man har haft om att gå ut i badhusbassängen och ha glömt ta på sig baddräkten. Längst husväggen ute fanns små tvättbås. Man tog en liten pall och satte sig och sköljde sig. Därefter kunde man kliva ned i badet, som var en grund bassäng med jättevarmt vatten från en varm källa. Där satt man i det rykande vattnet och såg ut över havet (se bilder på utsikten). En sann upplevelse! Vi fick mersmak så vi funderar på att testa en onsen igen i Kyoto.

Jag börjar känna mig rätt hemmastadd här. Det känns som att vi varit här skitlänge när det egentligen bara gått 6 dagar. Det är ju nästan lika länge kvar. Hur som helst är det så behagligt här. Hittills har jag mest bara skrivit om fördomar som jag fått bekräftade, men det motsatta sker faktiskt också hela tiden. Behagligheten är en sak som jag inte hade förväntat mig. Jag trodde att det var galenskap à la Tokyo i princip överallt. Icke. Inte ens Tokyo var galet överallt. Folk är lugna, det är lågmält på tunnelbanor och tåg för det är en oskriven regel att inte prata i mobilen och stöka. Alla vi träffat är så sjukt snälla och hjälpsamma. Och så vidare. Jag känner mig lugn och behaglig till mods här. Skulle inte tacka nej till Rickards sällskap dock.

Konfererandet är igång!

Nu har det varit dåligt med inlägg här. Det har varit väldigt fullt upp och igår då det var lugnt på kvällen var Gudrun tvungen att ha datorn.

Anyhow, nu är jag i Mito på konferensvecka. Det är faktiskt sjukt kul, om någon någonsin betvivlade att en konferens kunde vara det. Min första presentation gick av stapeln igår och genomfördes med godkänt resultat, enligt undertecknad. Min styrka i sådana situationer är att jag är lugn och inte särskilt nervös och min svaghet är att jag glömmer att säga saker. Så även i måndags. Imorgon ska jag presentera igen och det känns inte särskilt nervöst, jag har gjort den grejen förr om än inte på engelska.

Man träffar en massa folk här. Det är 533 deltagare från 56 länder så det är rätt coolt. Det känns lite som att börja en ny klass - jag har fått två nya kompisar som jag hänger med på rasterna. Det är Stacy som är student från New Jersey och Ayako från Tokyo som jobbar på typ regeringskansliet. Den sistnämnda är min absoluta favorit. Jag vill vara med henne mer.

Jag gillar att bo fem nätter på samma hotell. Man får lite hemmakänsla. Fast det är inte lika bra toa här! Den har sprut och bidé (fattar egentligen inte skillnaden. Bidén tycks ha något mindre fokuserad stråle men skillnaden är hårfin) men det känns lite som att den är från tidigt 90-tal, medan de andra jag provat varit klara 2000-talare. Toaletterna på universitetet ska vi inte ens tala om. De är vanliga europeiska. Så passé.

Nej gott folk, roligare än så här blir det inte ikväll. Jag måste sova så jag kan hålla min performance med grace imorgon. Tänker mig en avantgardisk Session Concrète med möjliga inslag av kroumata. Vi får se. Jag improviserar.

En kärleksförklaring

Idag har vi varit på en guidad busstur. Jag tror aldrig jag åkt på en sådan tidgare, men det var rätt bra måste jag säga. Man får betydligt bättre koll på stadsdelarna. En annan positiv aspekt var att man fick sitta i en sval buss. Idag har det nämligen varit ännu varmare än igår. Då var det + 31 så det har nog varit kring 33-34 idag. Ligger i sängen med mina svullna fötter i högläge just nu.

Min fascination för den här staden (eller landet kanske? Jag har ju bara hunnit se Tokyo än så länge) bara växer. Var annars smyckar man sina gator med robotar? Och toaletterna - don't even get me started. Jag älskar att gå på toa här. Jag okynnesgår på toa. Japanska toaletter är en enda stor hyllning till människans annars kanske mest ospännande behov. De värmer dina skinkor (uppvärmda sitsar). De sprejar ditt anus (välj själv hur hård strålen ska vara). De spelar upp ett låtsas-spolljud som dränker de pinsamma ljud du annars kan råka framkalla. De kan parfymera hela badrummet om du lämnat en stinkbomb efter dig. Ingen tar hand om dig så väl som en japansk toalett som heter Toto. Jag älskar dig, Toto.

I love Tokyo

Så har man varit i Tokyo i ca 12 h och jag fattar inte hur vi kan ha hunnit så mycket med så lite sömn i kroppen. Jag sov ca 2-3h på flyget. När vi kom fram till hotellet sov vi en knapp timme och efter det kändes det som om någon klubbat mig i huvudet med en träpåk. Alltså mycket värre än innan jag sov. Men jag tog en Alvedon och vi gav oss ut.
Jag vet inte var jag ska börja. Allt är så fantastiskt, bisarrt, trevligt, sjukt och välorganiserat i en salig blandning. Med tanke på att Gudruns medhavda adapter tydligen inte funkar så måste jag nog fatta mig kort denna gång. Inga bilder och utsvävningar som jag hade tänkt mig. Inte idag. Jag ska se till att skaffa en ny adapter snarast möjligt. Så - för att spara batteritid kör vi dagens upplevelser i punktform:

• Har sett mycket plastmat i restaurangfönster. Alla matställen kör med det.
• Kollade in Moderna muséet och dess japanska avdelning. Rätt schysst utbud men framförallt förälskade jag mig i den fantastiska träparketten.
• Luftfuktigheten är skyhög och det är varmt. Vi promenerade hem efter middagen nu vid 22 barbenta och bararmade och det var ändå varmt.
• Vi åt en grym middag på en tofurestaurang. Har troligen fått i mig fiskbuljong med det var det värt. Det var sju rätter om jag inte räknar fel. För ca 200 kr var.
• Efter middagen åkte vi upp till en lounge på 35:evåningen. En kvinna spelade flygel och vi satt i jättefönstrena och blickade ut över skylinen. Lost in Translation-vibbarna var starka.

Har mer att berätta men nu håller batteriet på att dö. Vi får ta det sen. Bilder kommer också.

PS: Jag skriver detta iförd hotellets kimono.DS

Förberedelser

Jag blev inte sjukare. Det mesta tyder snarare på det motsatta.
Somliga skulle nog tycka att mitt läge är bortom all kontoll. Själv tycker jag det känns finemang. Tidigare idag, då jag gick till optikern för att laga mina glasögon och köpa nya linser, kändes det inte riktigt finemang. Jag öppnade glasögonfodralet och förklarade att jag önskade få skalmen fastskruvad eftersom den lossnat...men oj - jag hade inte med mig den lösa skalmen. Jahapp. Då gick inte det. Jag fick med mig en mikroskopisk skruv hem och ett inte allt för hoppingivande "lycka till". Ok men linserna då. Nej, det fanns inte min sort inne. Borde kanske ha beställt tidigare. Jaja. Det här med att se skarpt har ändå alltid varit överskattat, tänkte jag. Nej det tänkte jag inte. Snarare: Nog är jag allt bra dum i huvudet.

Väl hemma har jag packat under högtidliga former. Listor har bockats av, kläder har rullats, papper har sorterats. Allt med ett stort lugn. Jag satt mig till och med ner vid köksbordet, tog fram den minsta jävla skruvmejsel vi har hemma och pillade fast skalmen igen. Ha! In your face, Domedagsoptikern! Jaja, hur som helst känns det rätt bra. Är inte klar med den ena presentationen men det hinner jag greja med på hotellrummet. Så - nästa gång jag skriver är jag förhoppningsvis i Japan. Om det inte finns gratis Sci-Fi på någon flygplats förstås.

Jag sätter tilltron till Jägern

Idag känner jag mig hängigare. Tro fan att man blir sjuk inför resan. Det blir alltid så här. Helvete. Jag får bara hoppas att det är som vanligt, det vill säga att jag bara blir småhängig och inget mer. Nu blir det Jäger.

Vad man borde och inte borde

Jag är helt matt i hela kroppen, bara för att jag var ute och joggade i 25 minuter. Jag som tyckte jag hade kommit igång lite förra veckan, vilket bakslag. Tänk om det är för att jag har en förkylning i kroppen? Tänk om jag vaknar imorgon och är sjuk? Jag som har tvättat händerna frenetiskt efter alla gånger jag vidrört någonting offentligt på jobbet OCH kört alkogel på det bara för att minimera riskerna att bli sjuk i samband med Japan-resan.

Apropå resan har jag än en gång bevisat att jag inte kan ha god framförhållning. Det ligger inte i min natur. Jag planerade att börja förbereda de två presentationer jag ska hålla i Japan direkt efter semestern. På sätt och vis började jag väl eftersom jag läste på lite grann, men sedan ebbade det ut och jag gjorde allt annat jag kunde komma på istället. Jag måste känna pressen. Idag började den komma smygande och jag fick lite gjort. Imorgon går det säkert ännu bättre för då är kniven jävlart mot strupen. Jag får nog bara acceptera att det är så jag funkar. Ett steg närmare ett mer insiktsfullt liv?

Drömfjorton

Såg just på friidrotts-VM, damernas försöksheat på 100m. I nästan varje heat deltog någon från något obskyrt land för att försöka kvala sig vidare i tävlingen. Eller? Jag blir osäker på syftet. De är nämligen så vansinnigt långt ifrån ett sådant mål man kan komma. Som Savanna Sanitoa t.ex (bilden). Jag ska inte häckla henne, det känns onödigt. Jag kan bara inte låta bli att fundera på vad syftet med att ställa upp i VM är bara för att man kan. Alla länder har nämligen rätt att skicka folk, så kommer man från Amerikanska Samoa - yta 199 kvkm, befolkning 68 200 -räcker det att man äger att par löparskor och är peppad så får man åka. Och att man betalar själv förstås. Men varför vill man? Savanna var inte ens med i bild längre när de andra hade sprungit halva sträckan (dvs 50 m). Du sackar ur bild, Savanna, du sackar ur bild!

Premiär

Så är man invigd i den besudlade bloggvärlden. Jag kunde inte hålla mig härifrån. Jag saknar nämligen så att skriva Skunk-dagbok, vilket ju egentligen var samma sak som att blogga. Tror jag avstår ett par dagar från att lämna ut adressen till någon dock. Det är inte tänkt att detta ska vara så publikt. Skulle jag nå fler än 10 läsare skulle jag bli för nervös. Titeln åsyftar förresten inte i första hand ekonomi, även om det i dagsläget skulle kunna vara en rätt uppenbar koppling att göra. I övrigt lämnar jag fritt för tolkning. Enough said, let's blog!